Stefan Berg

Stefan Berg (född 1957 i Stockholm) är en Malmöbaserad dokumentärfilms- regissör och producent samt musiker och författare, med förflutet som jurist.
Efter en kort tid som jurist bytte Stefan bana och blev rockartist. 1994 påbörjade han sin filmkarriär, då som musikvideoregissör. Kort därefter kom han in på dokumentärfilm. Sedan 1995 har Stefan, skapat ett tjugotal dokumentärfilmer (se dokumentärer). Med filmer som Svenstorp Blues (2003), Leslie – Killen som kommer att glänsa (2008) och Ola Svensson Superstar (2010) har han befäst sitt signum: att komma riktigt nära de människor han porträtterar.
Tillsammans med kollegan Magnus Gertten har Stefan skapat en rad filmer som blivit kultförklarade ”Malmö-filmer”, så som Blådårar 1 (1998) & 2 (2002), Rolling Like a Stone (2005) och senast Tusen Bitar (2014).
Idag arbetar Stefan främst som regissör och producent på Masters Of Reality, ett företag som han även är grundare till.
Utöver detta gör Stefan 2018 debut som författare med romanen Kärlek och Rock’n Roll (Lindelöws Bokförlag).

 

Om Stefan Berg av Stefan Berg

 

Min väg till film och historieberättande var lång och krokig. Konstigt, kan jag tänka nu. Min pappa började tidigt inom filmen. Under åren 1946-1951 jobbade han som besatt i Stockholms filmindustri, bl. a. som regiassistent åt regissören Gustaf Edgren, och spåddes en lysande framtid som filmskapare. Men något kom emellan. Först mamma, och sedan jag. Han fick helt enkelt släppa sin filmdröm och skaffa ett riktigt jobb. Något som jag redan som pojke brutalt förebrådde honom, medan jag storögt, i skräddarställning på golvet framför TV:n, flydde in i Ingmar Bergmans värld. Kunde jag inte då räkna ut att film kanske skulle kunna vara något för mig? Nej, något fick mig att rikta blicken åt ett annat håll, och jag skulle först mycket senare trilla in i filmens magiska skimmer.

 

När jag var liten var min stora dröm att bli popstjärna. Det stod klart redan efter att jag som 8-åring sett Rolling Stones i Baltiska Hallen i Malmö sommaren 1965. Detta var dock inte något yrkesval som fanns på kartan i 60-talets Svenska Folkhem. I synnerhet inte på Fridhem i Malmö. Bara direktörsbarn och läkarbarn så långt ögat nådde. Och så jag, en udda figur från Stockholm med alldeles för långt hår. Vilse i en tråkig värld.

 

Så skilde sig mamma och pappa. Världen var inte bara tråkig, den blev sorglig också. Musiken intog mig fullständigt. Jag började spela trummor, och i tonåren tog jag mina första steg mot att förverkliga min dröm att bli popstjärna. Skolan var pest men det var ännu tristare att få dåliga betyg. Och Luther satt redan då på min axel, så jag började snegla på mina duktiga klasskamrater, och en del av mig ville bli som dem. Jag ville också bli duktig.

 

Fina betyg gav nya visioner: Stjärnadvokat kanske kunde vara något, tänkte jag. Sagt och gjort. Jag inledde min ”direktörsperiod”. Jur. kand. vid Lunds Universitet och tingsmeritering vid Länsrätten i Växjö och Tingsrätten i Malmö. Jag blev erbjuden jobb som varumärkesjurist på Televerket (som det hette då) i Stockholm, fick till och med igenom mina lönekrav. Men jag kände i magen att jag ville något annat. Jag gillade visserligen kostymer, även om mina var second hand. Jag vattenkammade mig när jag var bland jurister men färgade håret svart och kallades för ”Tingsrättsrockaren”. Jag gillade att skriva domar, i synnerhet domskälen där man var tvungen att väga varje ord på guldvåg, och hålla i rättegångar, men jag föredrog ändå tungsinta musiktexter och rökiga rockklubbar. Det var en längtan efter frihet som växte sig starkare.

 

Någonting inom mig ropade. Nu fick det vara nog med hyckleriet! Nu ville jag vara mig själv, inte försöka anpassa mig till normen, idealet i juristkretsarna – att smälta in och vara korrekt. Eller ännu värre, att vara som de som bara gick dit där det luktade pengar och till varje pris ville bli affärsjurister.

 

Jag fattade ett av mitt livs viktigaste beslut. Jag tackade nej till jobbet på Televerket och gick in i Tore Johanssons studio på Lorensborg i Malmö, för att spela in en demo med egen musik. Tore (som jag spelat med tidigare i banden Åke Octan och Hurrah!) producerade och det blev så bra att jag fick skivkontrakt med det engelsk/svenska skivbolaget Wire Records under namnet Sing Sing & the Crime. En ironisk passning till min tidigare karriär som jurist. Nu var jag nästan popstjärna på riktigt men frågan är om det var det jag egentligen ville vara. Vid det laget var jag 30. Nina och jag väntade vårt första barn, Josefa. Två år och två plattor senare var jag pappa till ännu en underbar dotter, Edvina. Ja, jag hade bestämt mig för att skaffa många barn. Jag har själv inga syskon och det är ett bistert öde som jag inte ville passa vidare till nästa generation.

 

Efter andra plattan med Sing Sing & The Crime försvann energin ur projektet. Då stod plötsligt min tio år yngre svåger Johan Israelson framför mig och ville bilda ett nytt band. Tillsammans med Johan, Leffe Johansson och David (Design) Carlson började en ny stormig era med bandet Love Kings. Johan passade bättre som popstjärna än jag. Som sångare blev han också en given förgrundsfigur. Själv dammade jag av trummorna och blev trummis igen. Vi blev signade på stora EMI. Vi skulle bli stora. Och visst fick vi lukta på livet som ett firat rockband. Men sagan blev kort och bandets frammarsch tappade fart efter två plattor. Nu tedde sig popstjärnedrömmen mest ihålig. Det som var intressant var ju själva musiken. Att skapa något som berör. I skivbranschen verkade det mest handla om vilka kepsar vi skulle ha på oss på idolbilderna. Jag var 36 när jag lämnade Love Kings.

 

Jag ville nog ha lite trygghet trots allt. Lite stadga. Jag hade ju barn och familj. Tyvärr sprack mitt äktenskap strax efter bandet. Och åter ensam i hela världen trädde jag så in i filmens flimrande famn. Som arbetslös musiker fick jag möjlighet att gå en oerhört påkostad TV- och filmutbildning i Växjö. 10 år efter min tid som notarie på Länsrätten återupplevde jag denna min andra hemstad i ett nytt ljus. Och det var film och TV dygnet runt. Ofta i samarbete med kurskamraten Helena Aaltonen. Min aptit var oändlig. Jag kastade mig över kameror och idéer med sådan iver att resultaten (som visades i TV 4 sydost) kunde vara ursäktade. Vägen var viktigare än målet. Jag var lycklig när jag fick jobba med detta helt enkelt. Någon gång kunde jag till och med bli lycklig över resultatet. Ja, jag hade nog lite talang.

 

Jag är Malmöit – en insikt som ledde mig tillbaka till Malmö. Jag började regissera musikvideo för Martin Persson och Apollon, med högkvarter i Lund. Tillsammans med producenten Håkan Schüler och fotografen Mårten Tedin färdades jag runt i världen till de mest skiftande locations under några hektiska år. Jag kastades mellan Tysk techno och hardcore, mellan Carola och Rednex, Rickard Wolf och Backyard Babies. Ett 40-tal videos blev det.

 

Så mötte jag Viggo Cavling och det blev Beckerell i Z-TV. Tillsammans uppfann vi Paul Kraschny, en sorglig men vacker Buster Keaton-figur med svarta ringar runt ögonen. Karaktären, spelad av Viggo, var en sammansmältning av alla våra krossade drömmar om kärlek och berömmelse på en och samma gång. Det blev 24 kortfilmer, eller ”scener ur Paul Kraschnys liv”. Det är egentligen här mitt filmskapande/historieberättande tar fart och karaktären Paul Kraschny skulle bli en role model för många av mina framtida filmkaraktärer, vilka alla kan betecknas som ”underdogs”.

 

Jag var 39 och på rätt väg, men det fattades något. En fördjupning, ett hållbart innehåll. Så upptäckte jag dokumentärfilmen och slog mig ihop med journalisten och radio/TV-mannen Magnus Gertten. Allt föll på plats. Dokumentärfilmen blev inte bara ett sätt för oss att få tillträde till alla hemliga rum utan också att utforska oss själva, genom att skildra andra människor. Min brokiga bakgrund, de vindlande vägarna och sorgerna blev till värdefull livserfarenhet, en jättelik skattkista att ösa ur. Jag upptäckte att jag kunde identifiera mig med de mest sällsamma personligheter. Jag kunde möta dessa människor utan att döma och värdera dem och insåg att just det kanske är den viktigaste förutsättningen för att komma dem nära. Så kom filmerna att handla om fantastiska, skenbart vanliga människor som har det lite motigt – Lasse, Maria, Olle, Margit, Tore, Bernt, Birger, Mary, Per, Tommy, Mona, Kerstin, Ola, Leslie, Calista

 

Samtidigt med dokumentärfilmen kom kärleken. Och snart fick Jenny och jag ett efterlängtat barn, Kornelis. Vi flyttade ifrån Malmö, ut på Österlen och totalrenoverade två gamla hus på rad. Detta var ett stort äventyr för en stadsunge som aldrig bott i annat än hyreslägenhet. Ur det lantliga äventyret uppstod min första egna film Svenstorp Blues. Jag levde i symbios med den filmen i två år. Det var en stor filmisk utmaning att skapa dramatik i en tillvaro som stod still. Jag tog hjälp av naturens och årstidernas kraft och kom riktigt nära några ungkarlars längtan efter kärlek. Jag lärde mig läxan och påbörjade nästa film Pojkar. En berättelse om pojkdrömmar och manlighet färgade av sår från barndomen. Ett tema som jag skulle återkomma till senare.

 

Snart kom vår andre son, mitt fjärde barn, lille Love, som den finaste belöning. Några år senare, efter fem år på landet, återvände vi till Malmö, lagom till premiären av Magnus och min film Rolling Like a Stone. Filmen visades över hela världen, fick pris på den Amerikanska filmfestivalen Silverdocs och blev rosad i New York Times.

 

På det privata området var det mer dystert. Ny skilsmässa, 2006, och ett liv som singelpappa ackompanjerades av hög produktivitet. Ofta påtvingad av ekonomiska realiteter. De följande åren skulle bli mycket intensiva. Långdragna och problematiska filmprojekt som Leslie – killen som kommer att glänsa, Tro, hopp och rånare samt Strippan startades, lades ner, återupptogs och roddes i land. Utdragen väntan på finansieringsbeslut skapade mycket oro och tvivel. Uthållighet, tålamod och järnvilja skulle visa sig vara lika viktiga egenskaper för en filmare som färdigheter inom själva filmskapandet.

 

Mötet med den nya kärleken Helena tände en gnista, såväl i privatlivet som i kreativiteten. För första gången kunde jag vara nära en annan människa och bottna i mig själv fullt ut. Förutom mina fyra barn fick jag fyra bonusbarn när vi slog ihop våra familjer. Mitt nystartade rockband – Miller Moon – med medlemmarna Leffe Johansson, David Carlson och Robert Fekete (alla från tiden med Love Kings) tillbringade mycket tid i replokalen. Ett frenetiskt komponerande, textförfattande och repeterande ledde till att vi i februari 2012 kunde släppa en skiva – Another side of love – producerad av Tore Johansson (som vid det här laget blivit världsberömd som producenten bakom The Cardigans och Franz Ferdinand).

 

Stärkt av de nya musikaliska landvinningarna och en uppenbarelse jag hade nyårsafton 2011/2012, där jag såg mig själv i dödsförakt sitta gränsle över en raket i brant bana upp mot himmelen, tog jag steget; att vända kameran mot mig själv. Dokumentären Who the f-k is Stefan Berg? påbörjades. Modigt tyckte många. Nödvändigt tyckte jag. Efter att ha ägnat mig åt att berätta andra människors historier i så många år var det dags att sluta vara en parasit och i stället utvinna något ur det egna levnadsödet. Riskera något själv. Som en solidaritetshandling mot alla de människor jag utsatt för obehaget av min närgångna kamera. Nu skulle jag få smaka på min egen medicin. Projektet ledde mig in i självrannsakan, gav ett nytt perspektiv på min barndom och relationen till min mamma och min avlidne pappa. Historien kom att inbegripa livsavgörande erfarenheter som kretsar kring skam, skuld, svartsjuka, liv och död.. En allvarlig historia. Nattsvart, men med inslag av humor, som en följd av nyvunnen självdistans. Och med ett ljust slut.

who-the-fck-is

Arbetet med filmens berättartext ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde skriva. Jag hittade min röst. Parallellt med filmen skrev jag, till följd av denna inspirerande insikt, en roman utifrån samma tematik. En annan gammal dröm – att bli författare – höll på att förverkligas. Manuset till boken, med arbetsnamnet ”Utan bedövning”, refuserades visserligen, men de stora förlagsdrakarna svarade med förvånansvärt positiva synpunkter och boken var en hårsmån ifrån att bli utgiven. Efter en rad omskrivningar under flera år lades boken på is. Frustrerande men nyttigt, skulle det visa sig.

 

Samtidigt med de båda självbiografiska projekten regisserade jag ett annat äventyrligt filmprojekt tillsammans med min gamle vapendragare Magnus Gertten – Tusen bitar, en film om Björn Afzelius. Filmen, som fick premiär i oktober 2014, skulle bli en av de största dokumentärfilmssuccéerna under de senaste 20 åren i Sverige. Årets mest hyllade film av kritikerna och en stor framgång på bio med över 160.000 besökare. Filmen gick även upp på bio i Norge, Danmark och Finland. Många ansåg att filmen borde ha belönats med en Guldbagge. Fast jag vet inte om jag blivit lyckligare av det.

stefan-berg-magnus-gerten

 

2015 var det dags för premiären av Who the f-k is Stefan Berg? Filmen väckte reaktioner hos publiken med en kraft jag aldrig tidigare upplevt, inte ens med Tusen Bitar. Jag fick hundratals meddelanden, e-mails och riktiga brev där människor förklarade hur berörda de blivit och hur de på olika sätt kunnat identifiera sig med mitt levnadsöde i filmen. Människor kom fram till mig på gatan och ville prata om filmen och hylla den. Det gör de fortfarande. En kul grej var att Janne Josefsson, som jag verkligen respekterar men aldrig träffat, ringde upp mig ett par minuter efter att SVT visat filmen och sa att det var en av de bästa dokumentärer han sett.

 

Ok, filmen, och jag med den, fick en del av publikens kärlek, men branschen höll sig kallsinnig. Jag stod utan intresse från biografdistributörer och med en rad nej från olika filmfestivaler kunde jag bara konstatera att filmen, som för mig är den klart viktigaste jag gjort dittills, föll mellan stolarna. Vad detta berodde på vet jag inte. Jag antar att den helt enkelt inte passade in någonstans. Min film är med andra ord precis som jag. Jag har heller aldrig passat in, eller som min mamma uttryckte det i filmen – ”jag är en utanförmänniska”. Vad jag däremot tar med mig är att filmen nådde fram till en massa människor och påverkade många av dem. Och att själva skapandet av den, rent konstnärligt, är något av det mest inspirerande jag någonsin upplevt.

 

stefan-pa-gata

 

Under 2015 påbörjades flera nya filmprojekt. I mars 2015 fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Detta ledde, inte helt överraskande, till en ny filmidé – Mr Parkinson. Om Who the f-k is Stefan Berg? var en film som handlade om att finna sin identitet så handlar Mr Parkinson om att förlora och återvinna den. Detta var, liksom föregångaren, ett familjeprojekt, vilket inte minst manifesterade sig i att min fru Helena var såväl medverkande som medregissör och fotograf. På grund av svårigheter att finansiera filmprojektet lades det slutligen på is våren 2016. Min slutsats då var att det helt enkelt var för tidigt att genomföra denna filmidé.

 

Ett annat filmprojekt som startades upp 2015 var uppföljaren till Leslie – killen som kommer att glänsa, från 2008. När Mr Parkinson lades ner hamnade allt fokus på detta projekt – Leslie Brinner. Redan 2008 planterades idén att någon gång i framtiden följa upp historien om Leslie Tay och krama all kraft och magi ur det gigantiska råmaterialet, som sträcker sig tillbaka till 2003. Få det att lysa med sitt fulla värde. Om föregångaren handlar om en ung person som vill bli sedd så handlar det nu om en vuxen persons inre utveckling. En berättelse om kampen mellan hårdhet och känslighet.

 

Under 2017 tog jag åter upp arbetet med mitt bokmanus. Jag strök en massa text, renodlade historien och skrev om på nytt. Manuset fick också en ny titel – Kärlek & Rock’n Roll – inspirerad av temat för mitt och Helenas Bröllop, 2013. Titeln, som innehåller de två kraftfält som kanske varit viktigast i mitt liv, var helt självklar när den dök upp i mitt huvud, mer än fem år efter att jag började skriva boken. Sensommaren 2017 blev manuset slutligen antaget av ett förlag när förläggaren Tomas LindelöwLindelöws Bokförlag skrev kontrakt med mig för utgivning av boken hösten 2018.

om-stefan-berg-regnbage

 

Trots en och annan störande skakning i högerbenet, en lite slö högerhand, försämrad balans och en massa mediciner är mitt liv nu fyllt av inspiration och utmaningar. Jag tillåter mig att lägga mycket tid på två av mina passioner: Trumspel och flugfiske. Två discipliner som hotas och påverkas av Mr Parkinson och just därför blivit stora utmaningar för mig.

Jag har drömt om ett klassiskt Ludwigtrumset sedan jag var en liten pojke. Jag hittade just ett sådant i Liverpool, och nu är det mitt. Det är från 1968 och i ”Silver Sparkle”, precis som jag önskat mig. På det utvecklar jag och nöter in nya tekniker för att kompensera den nedsatta motoriken och bli en bättre trumslagare än någonsin. Jag spelar med Miller Moon, AC/DC tribute-bandet Malmö Maskin och snart väntar comeback med Love Kings, efter 25 års uppehåll.

Jag åker och fiskar när andan faller på, vilket är ofta, och visst blir jag skickligare tack vare den kraftigt ökade insatsen. Och därmed blir också upplevelserna större, liksom fångsterna.

stefan-berg-trummis

 

Mitt liv som filmare går på högvarv. Kampen går vidare. Med finansiering, problemlösning och en verklighet som inte alltid vill gå åt samma håll som jag. En kamp som ibland får mig att tvivla och fråga mig om det verkligen är värt det. Ändå fortsätter jag med en enda sak för ögonen: att ro iland varje projekt. Att se till så att historierna blir berättade på ett sätt som berör. Därför att jag har som uppgift att skapa saker. Saker som får eget liv när arbetet är slutfört. Det är ett privilegium att ha ett sådant jobb.

Mitt största privilegium är nog ändå att vara en del i min stora, kärleksfulla familj.

 

Oktober, 2017.

Stefan Berg.

Gone fishing.